Koola kartor II

Jag ska snart börja blogga om något annat, kanske lite om Socialdemokraterna inför kongressen, men först ytterligare ett inlägg om kartor. Jag nämnde i ett tidigare inlägg att Eric Fischer gör otroligt fascinerande kartor. Förra året skapade han en uppsättning kartor som både är innovativa och spännande. Vad han gjorde var att utnyttja API:n avseende bilder på Flickr och Picasa för att få ut information om var, geografiskt sett, de bilder som finns där är tagna (genom bildernas geotaggar).

Han har även tagit med information kring vilka foton som har tagits av samma fotograf. Därefter har han för olika städer kollat var bilder har tagits och om dessa bilder fotats av turister eller lokalinvånare (locals). För att definieras som lokalinvånare i en stad ska fotografen i fråga ha tagit kort i just den staden under en månad eller mer. De ställen där lokalinvånare har tagit kort har han markerat med en blå punkt på kartan. De platser där kort har tagits av fotografer som verkar vara lokalinvånare i någon annan stad, och alltså är turister i den aktuella staden, har markerats med röda punkter. Vissa fotografer har inte gått att definiera och de platser där de har tagit kort markeras med gula punkter (Fischer säger själv att de förmodligen är turister).  Om en person tagit två bilder inom 10 minuter har han skapat en linje mellan de två punkterna.

Resultatet är fascinerande kartor över världens städer där man kan se var turisterna rör sig och fotar och var lokalinvånarna väljare att föreviga vad de ser. Visst, man kan fundera och problematisera kring upplägget och definitionerna, eller så kan man bara njuta av de spännande kartorna.

Så här ser Stockholm ut (klicka på bilden för att se bättre):
Locals and Tourists #23 (GTWA #19): Stockholm

Kolla gärna in alla motsvarande kartor över andra städer.

Koola kartor I

Jag fortsätter min serie blogginlägg kring kartor med att hylla en fantastisk kartograf vid namn Eric Fischer. Han har gjort en serie kartor som visar hur amerikanska städer är etniskt uppdelade. Kartorna är baserade på data från censusen (folkräkningen) år 2000. I Sverige skulle det förmodligen inte gå, men i amerikanska undersökningar är det standard att ha med frågor om race, så även i censusen. Därmed finns det data som möjliggör visualisering efter dessa skiljelinjer.

Kartorna är uppbyggda kring punkter och varje punkt motsvarar 25 personer. Vidare är punkterna färgkodade enligt följande mönster (hämtat från Eric Fischer): Red is White, Blue is Black, Green is Asian, Orange is Hispanic and Gray is Other. Kartan nedan visar New York City. Centralt i kartan syns Manhattan och det vita fältet mitt på Manhattan är Central Park. Stadens segregering syns tydligt om ni kollar på Harlem (strax norr om Central Park) eller China Town (i södra delen av Manhattan).

New York City
Race and ethnicity: New York City

Eric Fischer har gjort motsvarande kartor för andra amerikanska städer och de finns att skåda på Flickr. Kolla exempelvis Detroit där det tydligt framgår hur 8 mile road delar staden.

Kartor, USA och politik

Det var sommaren 2004 som Barack Obama levererade sitt Keynote Address vid Demokraternas konvent i Boston. Ett fantastiskt tal.  Jag var inte där, men jag pluggade då i Ann Arbor, Michigan. Jag såg talat på TV och slogs som många andra av tanken att han en dag skulle kunna bli president. Att det skulle ske redan 2008 var en överraskning. Att det inte innebär större förändring, trots en valkampanj med ett evigt mässande om change, en annan.

Någon dag efter talet bläddrade jag i skivbackarna i ett affär i Ann Arbor. Butiksägaren var en skön snubbe, som ägare av skivbutiker brukar vara.  Han berättade att han trodde på en demokratisk valseger och att radiostationerna med en passning till det kommande valet flitigt spelade The Whos Won’t Get Fooled Again. Fast Bush W vann igen. Och USA kändes väldigt delat. Det är lätt att tro att de skiljelinjer som rådde då, och förstärkts sedan dess, alltid funnits där, men så är inte fallet. Det illustreras på ett tydligt sett av en animerad karta skapad av David B. Sparks. Han har istället för en vanlig koropletkarta skapat en isaritmisk karta baserad på data på county-nivå. Resultatet är en karta som visar intensitet i de politiska preferenserna. Jag har inte sett att någon annan gjort något liknande. Visst den Mercator-projicering han använder känns sådär, men upplägget är ändå spännande och värt att gå vidare med. Han har dessutom skapat kartan med det fantastiska gratisprogrammet R. Läs mer om hur han gjort här. I vilket fall, resultatet är en historisk berättelse om den politiska utvecklingen i USA genom en karta. Vem blir först med något motsvarande med svenska data? Njut av filmen och glöm inte att färgerna inte är som i Sverige – Demokrater är blåa och Republikaner röda.

Valstatistik på karta

Igår inledde jag vad jag hade tänkt bli en serie blogginlägg om kartor med det här. Jag är mycket intresserad av kartor i allmänhet, men framför allt gillar jag kartor över politiska förhållanden. Valstatistik kan ofta åskådliggöras på ett bra sätt med hjälp av kartor. Vanligen sker det i form av så kallade koropletkartor. Med det avses kartor där olika områden får olika färg efter olika värden, t.ex. ju större stöd för Socialdemokraterna i olika kommuner desto mörkare röd färg.

En nackdel med sådana kartor är att de kan ge ett vilseledande intryck om storleken på områden inte motsvarar det som kartan ska åskådliggöra. Det gäller ofta kartor kring valresultat då vissa områden är stora till ytan men har få personer som bor där. Och när det gäller valresultat är det antalet personer, eller snarare antalet röster, som är av intresse. Om ett visst parti har starkt stöd i glest befolkade områden, men svagare stöd i mer tätbefolkade områden kan koropletkartan ge ett intryck av att partiet är starkare än vad som egentligen är fallet. Det syns exempelvis när man studerar valresultat i USA. Demokraterna är starkare i de mer tätbefolkade kustområdena och republikanerna är starkare i de mer centrala delarna, the heartland. Vi är vana att se valresultat från USA som det visas i kartan nedan.

2008 års presidentval (karta hämtad från Mark Newmans sajt)

Men om man skulle skapa en karta där delstaternas storlek motsvarade deras befolkning skulle kartan istället se ut så här (också hämtad från Mark Newmans sajt):

Ovanstående resonemang gäller även Sverige i och med att vi har stora, glest befolkade områden där de politiska sympatierna i allmänhet ligger en bit till vänster om hur det ser ut i mer tätbefolkade områden. Min tanke är att lägga ut en del kartor här på bloggen framöver. Men för den som är intresserad av att studera den svenska politiska geografin finns det en del som redan är tillgängligt, exempelvis kan man kolla in SCB:s valstatistik på karta. Där går det att se valresultat på distriktsnivå. Det går även att se en del annan information kring valdistrikten och det finns olika specialfunktioner. Kartorna har lagts ut som ett första försök och avser 2006 års val, men nya kartor avseende 2010 års val är på gång.

Ett annat alternativ är Valkoll. Jag har tidigare berättat om den fantastiska appen Valkoll. De har även en webbsida där man kan knappa in sin hemadress, eller någon annan adress, och få reda på valstatistiken för det distriktet där adressen hör hemma. Både appen och webbsidan är utmärkta exempel på vad som kan skapas när myndigheter, i det här fallet Valmyndigheten, gör sina datamängder fritt tillgängliga.

Kartor & vår syn på världen

Som så många andra har jag med stort intresse följt utvecklingen i Nordafrika, den så kallade Jasminrevolutionen. I någon tidning fanns en faktaruta om Libyen där det framgick att landet är fyra gånger större än Sverige. Även om jag aldrig funderat på saken var jag lite förvånad över att Libyen är så pass stort. Förmodligen hänger det samman med de världskartor som man är uppväxt med.

Ett huvudproblem när man ska skapa världskartor eller liknande kartor är att representera en tredimensionell sfär som jorden i två dimensioner (jorden är inte riktigt en sfär, men det spelar mindre roll här). Det finns ett antal olika kartprojektioner att välja bland som har olika förtjänster. Lite förenklat kan man säga att avvägningen är mellan vinkelriktighet och ytriktighet. Vilken kartprojektion som är mest lämplig beror framför allt på området som ska avbildas och syftet med kartan. Världskartor är ofta skapade med hjälpa av Mercators projektion. Det är en kartprojektion ger en vinkelriktig karta som lämpar sig väl för navigering. En nackdel är dock att ytor blir förvrängda och de blir mer förvrängda ju längre från ekvatorn de befinner sig. Ett ofta nämnt exempel är att Grönland på dessa kartor framstår som lika stort som Afrika, trots att Afrika i själva verket är 14 gånger större. Även Sverige framstår som mycket större än vad som egentligen är fallet. Frågan är om inte denna förvrängda kartbild också har gett oss svenskar en förvrängd syn på vår betydelse i världen.

Världskarta baserad på mercatorprojektion (från Wikipedia):

På 1970-talet flammade det upp en debatt kring världskartor. Många argument kretsade kring att mercatorprojektionen framställer det rika Europa som större än det faktiskt är, samtidigt som det omvända gäller för Afrika. Mercatorprojektionen betraktades av vissa debattörer som en form av kartografisk imperialism. De förespråkade istället Gall-Peters projektion, som ger en mer rättvisande bild av länders storlek (även om det finns en hel del kontroverser kring detta, se föregående länk). Även om det finns nackdelar men den projektionen lyfter debatten en intressant fråga. Till den debatten kan man även föra frågan om vilka länder som befinner sig i kartans mitt. Med tanke på hur många som bor i Kina och på den teknologiska utvecklingen i Kalifornien fråga sig om inte dessa delar av världen borde vara mer centralt placerade även på kartor. Kartor är politik med andra ord.

Världskarta baserad på Gall-Peters projektion (från Wikipedia):

Hela den här frågeställningen togs upp i ett fantastiskt avsnitt av tv-serien Vita huset (The West Wing). I säsong 2, avsnitt 16 ”The Crackpot and These Women”, är det ”Big Block of Cheese Day”; en dag då personalen träffar företrädare för specialintressen som annars inte får någon större uppmärksamhet. CJ Cregg träffar ”Organization of Cartographers for Social Equality” (bara namnet är underbart) som tar upp ovan nämnda diskussion. Se det underbara klippet nedan (och notera även att Josh Lyman får ett perfekt upplägg för ett sexskämt som han väljer att stå över).